I don't wanna keep my feet on the ground

Jag tänker mycket. Ibland lite för mycket, och ibland gör det nog många illa också. Jag är stark på många sätt och har mycket som inte andra har, det är jag lycklig för.

Jag är ju trots allt bara 19 år, men har ändå hunnit och gjort så mycket. Jag har hunnit jobba i 2,5 år på vandrarhemmet, jobbat under Christmas Spectacular, vart aupair i Belgien (iofs inte länge av självklara anledningar för er som vet) och nu har jag jobbat i över en månad som vikarie på förskolor och skolor, och jobbat i princip varje dag och på alla jobb jag haft under åren så har jag alltid blivit uppskattad för mitt engagemang och min noggranhet och att jag kunnat så mycket eller haft viljan att lära mig om jag inte kunnat. Det är inte dåligt beröm. Utöver det har jag ju haft skolan, tog beslutet att lägga ett år från skolan på hyllan sålänge, och det kan jag ju aldrig ångra, det var ett bra beslut. I höst börjar jag igen, och jag känner sån energi för det, det är ju sista året och det kommer bli så jävla bra :) För typ ett år sen (tre dagar till 9/5) gjorde jag uppkörningen för körkortet och klarade det, och så har jag ju haft min egna bil lika länge. Det är ju också bra, att kunna hålla ekonomi för en egen bil när man är 19. Jag har räknat med att ha den i minst ett år till, och sen köpa en ny, det är det som jag nu skall samla ihop pengar till när jag jobbar så mycket. Att jag inte har flyttat hemifrån är för att jag inte är klar med skolan, vet att jag lätt skulle klara det med ekonomi och allt, men när man har skolan så är det bara dumt, man hinner inte inse varför man har en egen lya för att man går i skolan hela dagen, sen snabbt iväg till nåt extrajobb och de få timmar som kan vara kvar av dagen skulle gå till att plugga, städa och laga middag för min del. Nej usch, det är inte värt det. Dessutom är det ju inget fel med att bo hemma. Annat jag är stolt över med mig själv är Polenresan, och allt jag såg och lärde mig där. Att få se Auschwitz och Birkenau och hur hemskt det var har slipat min personlighet till det lite godare och så måste jag ju ändå säga att Belgienresan är något stort. Det var första gången jag var så långt ifrån mina föräldrar i mer än två veckor, utan att kunna ringa fritt till mina vänner eller överhuvudtaget leva som vanligt. Det var en stor prövning, speciellt som det dessutom var första gången jag flög ensam. Och ja just det, flög ju för första gången i tvåan på gymnasiet, det var stort för mig. Först Stockholm och senare en resa till Sundsvall. Daniel och jag från elen och Frida och Johan från median, fan vad kul det var ändå.. Daniel, vi måste träffas någon dag!

Jaja, kan inte skriva för evigt. Jag tycker att jag lyckats med mycket, och det är mycket min personlighet tror jag. Sen är det klart att även om jag gjort mycket och så, så kan jag ofta bli sårad och ledsen. Gång på gång faktiskt. Jag har känslor även om jag har lyckats mer än en del andra, och folk tycks veta hur lätt det är att såra andra. Det som ändå gör att jag alltid kan klättra upp när något går fel, är att jag vet att jag har så jädrans mycket mer att ge än många andra har, och det kan jag leva på. Det måste jag göra, för om det nu fattas något som gör att man kan hålla vänskaper igång, så vad ska jag göra? Jag tolererar inte att bli behandlad hursomhelst, och tillslut finns det ju gränser. Vad jag babblar.

Umeå-Johanna, Skövde-Johanna och Hedemora-Camilla, ni är de bästa människor jag träffat. Ni fick mig att inse så mycket om livet, alla på era egna sätt, mer än någon annan fått mig till. Ingen annan har varit så stort stöd och verkligen sett MIG, och det är jag så glad för, jag är så glad att jag åkte till Belgien, även om det blev så fel, för annars hade jag inte fått er som vänner. Ni är guld värda! Längtar tills Johanna x2 kommer hem igen och tills Camilla och jag får ses igen, blir nog en resa dit i sommar :)

-

Pappa fixar nog bilen, ska kolla. Syrran ska ringa lite senare, hon väckte mig förut. Blir nog dit ikväll som tänkt..

Ta hand om er!

Jenny