At the end of the rainbow

Det är svårt att se en människa ligga hjälplös med maskiner och sladdar omkring sig, med syrgas och en röst som knappt går att tyda. Det får en att gråta, att hata att människor ska må dåligt av ålder, och att människor som gett upp hoppet om livet måste lida ännu mer. Jag älskar denna människa enormt mycket, men ibland undrar jag om det är bättre att han blir frisk, eller om det är bättre att han får somna in. När han såg mig ikväll på sjukhuset och sa "Hej Jenny" och sken upp så av att se mig, hoppas jag dock på att han blir bättre. När jag tänker på hans liv och hur han mår vet jag inte längre. Att se honom ligga där och ha ont, det gjorde mig illa. Jag grät när jag stod bredvid och kramade hans händer, och insåg att han faktiskt älskar mig. Han älskar mig trots att jag inte alltid vart där när det behövs, och han älskar mig som han alltid gjort, bara att jag aldrig tänkt på det innan.

Is this the end, my final words to you?