Wonder how I ever made it through

Mina tårar bara rinner. Jag vill inte, jag är rädd. Jag räknar dagar och hoppas bara på att jag räknar fel. Jag vill inte tillbaka, jag vill fan inte tillbaka! Jag tycker inte det skall bli roligt, jag skiter fullständigt i den jävla skolan. En skola som inte bryr sig alls, som bara bryr sig om siffrorna på hur många som söker dit och hur skolan skall få mer pengar. En skola där 95% är killar, och typ hälften av dem ser tjejer som objekt som man inte behöver till annat än att uppfylla sina behov. Jag vill inte dit igen, jag vill må bra. Jag har varit trygg sen jag började jobba som vikarie för snart 5 månader sen. Trots att jag fått byta arbetsplats i princip varje vecka eller oftare, så var jag trygg. Jag är trygg en vecka till, sen vet jag inte.. Så många ställen där jag haft roligare än någon gång innan när man jobbat, och så mycket människor man lärt känna. Äldre människor, som jag går bättre ihop med. Jag tycker de flesta i min ålder är mest tråkiga och vanliga, många gör inget nytt och lever mest i sin trygga värld. Kanske min personlighet är för stark för att hålla sig till det alltför trygga, och att det är därför jag mår som jag gör. Jag vet inte, jag vet bara att jag inte vill tillbaka.. Jag vet ju fan inte ens om mitt schema är godkänt, om jag ens kan läsa mina valda kurser, när jag får nåt jävla busskort eller om jag ens får nåt studiebidrag eftersom risken finns att jag läser för få poäng. Jag vet ingenting, tack vare att allt tar 1000 år att fixa på den skitskolan och man aldrig får veta nåt..


FAN FAN FAN!

Jag vill inte alls! Jag gråter som ett jävla barn och jag har inte en aning om vem jag skall prata med. Hur fånigt är det inte då, att vara så jävla ledsen för att man skall tillbaka till skolan? Det är ju ungefär lika fånigt som att gråta utan anledning. Man känner ju sig lagom dum i alla fall.. Det kanske blir bra, jag vet inte. Jag har inte behövt gå i skolan sen i november, och då hade jag alla vänner där. Nu har jag ju bara Sandra, Anders och Marcus som jag pratar med. Fan det känns så jävla hemskt. Och jag vet inte vad jag skall skriva. Jag skriver mest för att koncentrera mig på att inte gråta..

Det är så mycker mer som gör mig ledsen också.. Jag vet bara inte vem jag orkar lägga det på, det känns ju bara som att man är jobbig..


Ack högaste himmel och fallande jord
det kostar på en yngling att leva här på jord
att leva här på jorden, det plågsamt vara må
att älska lilla vännen, den aldrig man kan få

Du talar visst väl, men du tänker inte så
för när jag vänder ryggen till, så ler du däråt
var gång jag till dig kommer, visst roar det dig
att du får tala falskehet och göra narr av mig